Roligt och underhållande om stressUppsala Nya Tidning 7.9.05
Lasse Erikssons i dag utgivna bok innehåller allt ifrån burlesk humor till vardagsfilosofiska funderingar om tillvaron. Det är han själv som står i centrum, konstaterar Agneta Lilja. Ståuppkomikern, telespånaren med mera, Lasse Eriksson, har under senare år etablerat sig som författare. Dels har han skrivit ett par dokumentära böcker om betydelsefulla kvinnor i sin hustrus släkt, dels har han filosoferat kring olika angelägna ämnen i samtiden. Den senaste boken handlar om stress, ett aktuellt fenomen i vår tid av utbrändhet. I boken skiljer Eriksson mellan fyra typer av stress: den som ger lycka, den som ger pina, den som ger stolthet och den som ger skam. Varje typ illustreras med hjälp av egna eller andras upplevelser av konkreta stresskapande situationer. Som exempel på stress som ger lycka anför författaren det ögonblick den 26 oktober 1955 klockan 8, då han lärde sig läsa. Plötsligt, efter lång nervositet inför sin oförmåga att tyda bokstäverna, upptäckte han att han just läst meningen "de Gaulle ger Tito sitt stöd" i dagstidningen! Stressen över att inte kunna läsa hade, via vad Eriksson kallar flampunkt, lett fram till ett positivt resultat - den hade gett lycka. Som exempel på stress som ger pina berättar författaren om när han träffade programledaren Bosse Larsson och dennes medarbetare för att diskutera sin medverkan i Nygammalt. Eriksson hade sina glasögon hängande i ett senilsnöre, allt för att göra ett seriöst intryck. Under måltiden bestående av pytt i panna förde han vid ett tillfälle glasögonen till näsroten för att läsa ett papper. Vad han inte uppmärksammat var att ymniga matrester hade fastnat på glasögonen, potatis, rödbetor och kapris, som nu skymde sikten och dessutom rann nedför kinderna på honom. Han upplevde situationen som fruktansvärt pinsam, medan det övriga sällskapet naturligtvis fick sig ett riktigt gott skratt. Stress som ger stolthet illustreras bl a med berättelsen om den popgrupp, The Tramps, som Eriksson tillhörde under 1960-talets förra hälft. Gruppen skulle spela på Näsudden och en bandmedlem hade just skaffat en s k fuzzbox för att förbättra gitarrljudet. En först fåtalig och totalt ointresserad publik, upptagen av att tugga tuggummi och sparka på inredningen, imponerades av ljudet så till den milda grad att stämningen blev extatisk. Det blev dundersuccé och Eriksson blev för första gången ett med musiken. Han upplevde ett intensivt varande i nuet, flow, total lycka och stolthet. Den stress som ger skam exemplifieras bland annat med en sorglustig berättelse om en nervös lungpatient som inte förstod vad landstingets blåa plasttossor skulle användas till. Beordrad att klä av sig på överkroppen och ta på sig tossorna, trädde den kvinnliga patienten dem över sina nakna bröst. Läkaren fick problem med att hålla sig för skratt och kvinnan drabbades av skam, när hon senare upptäckte att alla de andra patienterna bar tossorna på fötterna. Då först insåg hon sitt misstag. I boken diskuterar författaren också teknikrelaterad stress. Han tar sina exempel från bland annat sensorstyrda företeelser som belysning och vattenkranar och de stressreaktioner dessa kan framkalla. Vid ett tillfälle besökte han herrtoaletten på Karlstads flygplats. Han lade ifrån sig sin tidning på handfatet medan han hängde upp sin jacka. Plötsligt började vattnet spruta på ett nästan spöklikt sätt. Han försökte stänga av kranen utan att lyckas. Först när han själv och hela rummet blivit översköljt upptäckte han att tidningen utlöst en sensor i vattenkranen. När han lämnade toaletten, efter att ha försökt torka upp vattnet med toalettpapper, som upplöstes i en enda smetig gegga, fylldes han av ångest över vad efterföljande toalettbesökare föreställde sig att han haft för sig. Erikssons bok innehåller allt ifrån burlesk humor till vardagsfilosofiska funderingar över tillvaron. Det är han själv som står i centrum, liksom hans familj, hans yrke och intressen. Vi får veta mycket om hans privata upplevelser tillsammans med sönerna och hustrun Kristina, som i boken oftast kallas "den blivande psykoterapeuten". Samtidigt är det dock en bok som berör oss alla. Det är enkelt att känna igen sig i de olika stressframkallande situationer och tillstånd författaren beskriver. På det viset blir det inte besvärande att han exemplifierar mest med sitt eget liv. Han lyckas nämligen skapa igenkännande och kanske kan hans texter och funderingar rent av fungera som plåster för själen. Och vem kan motstå en så rolig och underhållande bok som så skickligt hanterar ett svårt ämne med en inledning som utlovar att "Boken innehåller såväl långsiktiga som kortsiktiga tankar. De långsiktiga beräknas vara eviga medan de kortsiktiga beräknas hålla fram till 2024 av skäl som framgår i kapitel II. Efter detta datum övergår boken från att vara profetisk till att bli historisk"? Om inte detta väcker en enorm nyfikenhet hos potentiella läsare, så bör berättelsen om Lill-Babs besök göra det. Det är en sedelärande historia om hur man motverkar att förminskas och den tillhör dem som författaren själv "ryser av välbehag över". Den bidrog också till att Lasse Erikssons åsikter om talkpuder blev intressanta för en större krets föräldralediga. Agneta Lilja kultur@unt.se - "Vad han inte uppmärksammat var att ymniga matrester hade fastnat på glasögonen, potatis, rödbetor och kapris, som nu skymde sikten och dessutom rann nedför kinderna på honom. " Bildtext: Rolig. Lasse Eriksson skriver underhållande om stress. Foto: Hans E Ericson
|