Artist, ståuppare, författare, föreläsare med idéhistoriskt  intresse.

I viss mån även musiker, kompositör och tecknare.

Överkurs:

Hur vi tänker och varför vi tänker som vi gör  kom tidigt att intressera mig. Hur kan två huvuden tänka så olika om världen och beskriva världen så olika? Jag har tänkt mycket över detta och kommit fram till att problemet med människan paradoxlt nog inte ligger i att vi är så olika utan att vi är så lika.

Paradoxerna fascinerade mig; det som var angenämt kunde vara farligt, i det som kallas fult finns det alltid något vackert, i det vackra finns det  alltid något fult, i det sanna något falskt. När jag upptäckte paradoxerna hos mig själv och andra - och kunde formulera dem på ett bra sätt - uppstod humor; familj och bekanta skrattade åt mina formuleringar. Då kände jag mig lycklig.

Intresse för tillvarons paradoxer förklarar kanske mitt behov av att uttrycka mig genom olika media: i tal, i skrift, genom bild, med musik, genom tystnad. Ja, även genom dans, vilket jag gjorde en gång i Linköping.

En av de trevligaste recensioner jag fått stod att läsa i Barometern i Kalmar som efter att ha sett och hört mig på scenen tillsammans med ett storband skrev: "Påminner han inte om Placido Domingo?".

Min allra första recension fick jag i Piteåtidningen efter att ha sjungit "Stjärna över Sion" med stor inlevelse vid julavslutningen i Piteå kyrka. Tidningen skrev "Efter stipendieutdelningen spelade den 10-årige skolgossen Lars Eriksson trumpet."

 

Personalia:

Jag föddes i Piteå stad  den första april 1949.  Under de formativa åren ledde detta till en resignerad självironi då De flickor jag kände kärlek inte dök upp på mina födelsedagskalas då de trodde att jag skojade.

 

Ett lätt misantropiskt drag utvecklades under de magiska åren innan puberteten, då jag i stället för att lära mig mer om människorna kom att intressera mig för fjärilssamlande och rakettillverkning.

 

Mor var telefonist och far folkskollärare. Jag har en 3 år yngre bror och en 18 år yngre syster.

 

I första klass upptäckte jag att scenen passade mig. Detta då jag läste en dikt om en skadad ekorre under den s.k. Roliga Timmen. Där på scenen kunde jag till min förundran uttrycka inför alla sådant  jag inte vågade säga privat.

 

Kärleken till scenen som livsrum förstärktes då jag 1964  började spela i ett popband vid namn The Tramps. Ju bättre den låt var som de skulle spela desto längre vågande jag tala innan låten. Till slut pratade jag enbart.

Lasse Eriksson

A