Släktforskningens censorer 

och tryckfrihetens vedersakare 

Under mitt släktforskande har jag upplevt att folk sällan blir så livade som när de sysslar med de döda.  Det är min samlade erfarenhet efter letande i bibliotek och arkiv över landet. Ingenstans får man så lätt nya vänner som när man letar efter de döda. De levandes liv är inte på långa vägar lika intressanta. När jag, som i denna bok letar efter spår av en död släkting till min fru, träffar en främmande människa som letar efter någon annan död så har vi oändligt mycket att säga varandra. Om de levande talar vi sällan. Det skulle i så fall vara någon tillfälligt uppblommande bibliotekarie eller någon arkivarie som vet ännu mer om de döda. Lustigt är det och jag blir livad bara av att skriva ner detta.

 

Men. 

Att folk alltid skulle bli livade är nu inte helt sant. 

En släktforskare kan ju väcka liv i såväl ljusa féer som mörka demoner. Och det svåra är att man aldrig kan förutsäga vad det är man väcker. Det vackraste fynd kan plötsligt torka in, spricka sönder och blotta de mest förfärliga vilddjur. Och svåra fynd kan plötsligt falla på plats och sprida näring som får  öknar att blomma.

Ofta tror man att andra släktingar, både nära och avlägsna, ska finna glädje i ens upptäckter då det kan fördjupa deras självbild eller inspirera dem att finna andra svar.

 

Men det visar sig inte sällan att släktingar inte alls vill ha en annan självbild. Det finns anförvanter som kan driva juridiska processer och och till och med försöka sätta sig över tryckfriheten för att behålla en väl vårdad privat myt kring den egna släkens historia.

 

Motiven till dessa personers handlande kan vara många. De kan ha mörkare hävder än de försepeglat andra och alltså riskerar att avslöjas. Det kan finns släktsjukdomar som man inte vill ska komma ut. De kan tycka att "fel" släkting forskar. De kan av någon anledning uppleva sig vara släktens överhuvud (äldste son, den högst utbildade, "den mäktigaste") som ska konsulteras innan något publiceras.

 

 Dessa ”litteraturens vedersakare” försöker bestämma vad som får publiceras i ”släktens” namn. Thomas von Vegesack har i boken Iakttagelser vid gränsen – När skönlitteraturen möter sina vedersakare behandlat dessa självutnämnda censorer  som av privat svårbegripliga skäl inte drar sig för att sätta sig över såväl  tryckfrihet som upphovsmannarätt.

 

Att staten  och mäktiga intressen kan tumma på tryckfriheten av politiska, ekonomiska  eller ideologiska skäl vet vi. Tyskarna försökte påverka den svenska bokutgivningen under Andra världskriget. Lokala småpåvars försök att dölja oangenäma fakta har vi läst mycket om. Men tryckfrihetens vedersakare kan finnas på mycket lägre nivåer än så.

De kan finnas i den egna släkten.

 

Jag kommer på denna sida att samla och publicera exempel på hur dessa självutnämda censorer kan agera, vilka bevekelsegrunder de har. Jag kommer också att försöka reda ut vad som gäller, vilka regler, rättigheter och skyldigheter som faktiskt föreligger.

Området kan vara snårigt. Många blandar ihop ägandrätt och upphovsmannarätt. Och ibland har de självpåtagna censorerna inte en aning om att de är ute och och trampar på tryck- och yttrandfrihet.

 

Lasse Eriksson

Möjliga och omöjliga argument 

som används för att förhindra släktforskning.

 

När släktingar försöker lägga hinder för utgivning av släktkrönikor kan många olika skäl åberopas. Här kommer några skäl att diskuteras:

 

1) Censoren sammanblandar äganderätt med upphovsmannarätt och tror sig kunna stoppa publicering av ex. brev i släktens ägo. 

2) Censoren anser sig ha tolkningsföreträde exempelvis genom att hänvisa till att denne är äldste sonen, har högsta utbildningen, är ålderman eller överhuvud på ett eller annat sätt är "släktens överhuvud". 

 

3) Censoren har kanske inte varit helt sanningsenlig i skildringen av sin härkomst och riskerar att bli korrigerad.

 

4) Dolda släktsjukdomar riskerar att oavsiktligt bli framlagda. Ett skäl som kan vara legitimt.

 

5) Censoren anser sig kränkt och utlämnad trots att skriften är "anonymiserad". Kan vara ett legitimt skäl.

 

6) "Personen som skriver om vår släkt är olämplig till uppgiften". 

Kanske är det en ingift som skriver, eller en nära vän till familjen. Denne kan av någon släktmedlem identifieras som en utböling som måste rensas ut och förvisas. 

 

7) Kennedy-syndromet: 

Det finns familjer med en mycket stark mytologi om sitt eget värde och sin egen potential. Dessa familjer har ofta, under någon eller några generationer, gjort en brant klassresa upp i samhället och behöver stärka sin identifikation med samhällets övre skickt. Ett exempel är den starka inlevelse i Kennedyfamiljen som kom att påverka många uppväxande 40-talister. När denna mytologi krakelerar träder upprörda censorer fram.

 

 

Litteraturtips: 

Lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk (SFS 1960:729)

Stig Strömholms artikel Klient och patron i Europa i boken Klient och patron (Utg. av Magnus von Platen, 1988)

Thomas von Vegesack, Iakttagelser vid gränsen – När skönlitteraturen möter sina vedersakare.